Submit to DeliciousSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

I tisdags publicerade jag Harald Wilhelmssons frågor om livssituationen för personer som har diagnosen schizofreni och andra liknande psykossjukdomar. Harald ställer frågan om det har blivit bättre och jag ska försöka diskutera det i det här inlägget. Svaret är sammanfattningsvis att vi behöver göra mycket mer men jag vill påstå att PRIO satt fokus på den här målgruppen på ett sätt som vi inte sett sedan psykiatrireformen.

Först kan jag konstatera att vi behöver veta mer för att veta om saker blir bättre eller sämre, särskilt om individernas egna uppfattningar. Som jag ser det borde en av de viktigaste källorna  vara intervjuer eller enkäter där personer med tex kontakt med socialpsykiatriska verksamheter fick svara på frågor kring sin livssituation och hur man upplever den. Finner man mening i sin vardag, tycker man själv att det man gör på dagarna är en meningsfull sysselsättning? I år kommer Vårdanalys i sin utvärdering av PRIO utveckla hur en sådan långsiktig uppföljning av människors egna uppfattningar skulle kunna se ut. Det har vi behövt länge och nu tas ett steg framåt.

Sedan psykiatrireformen har vi tjatat om vikten av att kommunerna inventerar behoven hos innevånare med psykisk funktionsnedsättning. Det räcker inte med att vi konstaterar brister på nationell nivå utan huvudmännen måste skaffa sig konkreta verktyg för att bedöma behovet hos individerna och vidta förbättringsåtgärder utifrån behoven. Men trots tillsynsinsatser, informationsinsatser och otaliga konferenser har det gjorts för få inventeringar. Genom PRIO har proppen gått ur. 199 kommuner gjorde förra året en godkänd inventering, analyserade resultaten och bifogade planer för hur man ska utveckla boende och sysselsättning. Inventeringarnas resultat visar det vi redan vet, behoven av hälsovård är stora och många har ingenting att göra på dagarna. Skillnaden är att det nu pågår ett arbete i kommunerna att där på plats, göra något åt det. I år är det ett krav att man har en inventeringar och utifrån dessa analyserar bl.a. hur tillgången till insatser som rekommenderas i nationella riktlinjer är i dag och hur den ska förbättras. Analyserna blir inte godkända om inte patient- och brukarorganisationerna lämnat synpunkter.

När det gäller den somatiska ohälsan måste vi ta krafttag. Alla siffror vi har bekräftar den ohälsa Halald beskrev 2010. Därför var ett av prestationsmålen förra året inriktade på att 50 procent av patienterna skulle ha fått en uppföljning av sin läkemedelsbehandling. Alla landsting klarade det. I år lägger vi till krav på att patienternas ska ha erbjudits hälsofrämjande insats som tex hälsoundersökning eller olika typer av rådgivning. Min utgångspunkt är att alla landsting bör klara de krav vi har ställt. Vi får omedelbara effekter av de prestationsbaserade medlen.

Sysselsättning är ett område där jag känner frustration. De siffror vi har visar inte att det sker någon ökning av antalet personer som har tillgång till sysselsättning. Vi hade lättare kunnat peka ut lämpliga åtgärder om vi visste att kommunernas utbud legat kvar på samma nivå eller försämrats. Men det är inte alls min bild. Mer än hälften av kommunerna erbjuder verksamhet av tre olika typer; träfflokaler, strukturerad sysselsättning och mera arbetsinriktade insatser.  Så problemet måste stå att finna någonannanstans. Sannolikt i hur väl insatserna anpassas till den enskildes vilja, intresse och kompetens. I år ska kommunerna därför bl.a. analysera hur individens delaktighet kan stärkas i sysselsättningsverksamheterna.

I slutet av sitt inlägg frågar Harald om det lagliga stödet blivit bättre för gruppen. Riksdagen beslutade 2010 om att kommuner och landsting måste ha överenskommelser om sin samverkan kring personer med psykisk ohälsa och att den som har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvård ska få en individuell plan. Implementeringen gick trögt i början. Men genom PRIO finns nu samverkansöverenskommelser i hela landet. I år ställer vi krav på att samverkan ska följas upp och att handlingsplaner ska göras för hur samverkan ska förbättras. Om inte brukarorganisationer lämnat synpunkter på handlingsplanerna utgår inga medel.

Ett långsiktigt utvecklingsarbete med tydliga mål och ekonomiska incitament stödjer implementeringen av ny lagstiftning. Genom PRIO har vi åstadkommit en nästan hundraprocentig efterlevnad till reglerna om samverkansöverenskommelser. Erfarenheterna visar att lagstiftning inte ensamt bidrar till omedelbara förändringar. I stället krävs stimulans för ett utvecklingsarbete mot tydliga mål. Det har vi nu.

Vi ser en rad konkreta förändringar i strukturer och insatser som jag redovisar ovan. För att se förbättringar i den enskildes livssituation tex när det gäller somatisk hälsa måste vi hålla vidmakthålla det som uppnåtts och betona långsiktighet.

Rekommendera artikeln:

Submit to DeliciousSubmit to DiggSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Kommentarer: (0)

Cancel or