Submit to DeliciousSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Hej Anders och ett stort tack för Ditt svar.

Du har rätt i att PRIO fr. o m 2012 o fortsatt satt fokus på målgruppen personer med allvarlig psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar på ett sätt som vi inte tidigare sett sedan Riksdagen 1994 beslöt att avsluta den 130 åriga institutionsperioden och inleda en ny period med samhällsintegration på lika villkor och inflytande över sin situation för de drabbade och de anhöriga.

Jag tolkar Ditt svar som att egentligen är situationen för enskilda individer fortfarande oförändrad i förhållande till den som vi beskrev i vår artikel 2010. Det är även vår uppfattning. Vi kan dock se ansatser till positiva förändringar inom flera områden men som ännu inte har nått ut helt och fullt till större grupper.

Vi delar även Din syn på att kunskaperna om hur de enskilda individerna lever i samhället och vilka åsikter de själva har om sin situation är mycket bristfälliga. Men det är förhållanden som kan avhjälpas genom tillförlitliga studier av levnadsförhållanden och inventeringar som omfattar hela gruppen allvarligt psykiskt sjuka. Vår erfarenhet är att de kommuner som redovisat har inventerat de personer som man känner till inom socialtjänsten. Kanske en tredjedel av de 43 000 som vi vet har allvarliga psykiska funktionsnedsättningar. Det krävs mer för att vi skall ropa Hej!

Du nämner att du känner frustration över brister inom sysselsättningen. Vi kan komplettera med frustration över omfattande brister inom bostadssituationen, den ökande institutionaliseringen som skett sedan 1995 och att reformen personligt stöd från personliga ombud brister både i omfattning och finansiering. De psykiskt sjuka behöver detta basala stöd för att kunna leva i samhället.

Den höga dödligheten är en vårdskandal för hela samhället som kommer att diskuteras under lång tid framöver. Den började öka vid mitten på 1990-talet och vi har sedan dess påtalat det orimliga i att de svårast psykiskt sjuka dör 20 år i förtid utan att våra myndigheter vet varför och utan att de har identifierat effektiva åtgärder. Vårdskandaler av denna dimension kräver som Du säger ”krafttag” men dem har vi ännu inte sett.

Jag måste därför åter konstatera att det som brister är myndigheters och vårdansvarigas förmåga att skydda, förbättra livsvillkoren och bidra till ett hälsosammare och bättre liv för de långvarigt, allvarlig psykiskt sjuka.

Du är en optimistisk och positiv person som har rollen att samordna insatser från staten, kommunerna och landsting/regioner och att se till att nära 900 miljoner kronor per år används på ett effektivt sätt. Du redovisar förhoppningar om resultat inom flera av de områden där PRIO sjösatt nya administrativa modeller med ekonomiska incitament för att påverka verkligheten ute i samhället. Självklart skall Du i Din roll vara optimistisk och tro på att det Ni gör kommer att ge resultat.

Vår roll inom brukar och anhörigrörelserna är lika självklar nämligen att påtala svårigheter och brister i PRIO-satsningen och föreslå förbättringar. Några områden är av den karaktären att de bör nämnas här.

1. Vi har en psykiatri som spretar åt olika håll till trots av att Svenska Psykiatriska Föreningen gör sitt bästa för att ge en samlad bild av inriktningen. Vi skall utbilda stora grupper personal under de närmaste 10 åren men till vilka roller och uppgifter skall de utbildas? Det är statens ansvar att ge en bild av hur svenska psykiatri skall arbeta till vägledning för de utbildningsansvariga. Det kan inte vara rimligt att varje region/ landsting/kommun/ psykiater väljer sin egen modell och utbildar personal för denna. Ett land behöver av många olika skäl en viss enhetlighet i grundläggande strukturer. Vi saknar ett sådant dokument för den psykiatriska vården.

2. Både den medicinska vetenskapen inom det psykiatriska området och den sociala vårdvetenskapen har utvecklats starkt under senare år. Det finns idag omfattande evidensbaserade kunskaper om hur vi på bästa sätt skall utforma service, stöd, vård och rehabilitering föra att kunna förverkliga Riksdagens beslut från 1994 men de tillämpas i alltför liten omfattning.

Mycket – t ex Socialstyrelsens nationalekonomiska studier i Södertälje och av personliga ombud i Lund och Kristianstad - tyder på att nuvarande struktur och organisation är extremt resurskrävande och dåligt lämpade för att förverkliga den nya vård av psykiskt sjuka som vi idag vet är möjlig. Vi behöver ett tydligt stöd för ett genomförande av nya former för att distribuera service, stöd, vård och rehabilitering och att utveckla det inflytande för patienter som regeringen beslöt om 1994. Kunskapen om dess nya former finns och tillämpas redan i Holland, England och i flera av våra grannländer. Tyvärr ser jag inga tydliga sådana satsningar inom ramen för PRIO.

3. Psykiatrireformen från 1994 gjordes i alltför hög grad beroende av de anhörigs ansvar och insatser. Detta är inte hållbart i längden. Inte heller här ser jag några tydliga ansatser inom ramen för PRIO.

4. Inom brukar och anhörigorganisationerna ser vi ju inte bara till individens behov av vård till individens hela situation och här har vi stora och välkända brister.

  • Ökande hemlöshet.
  • Ökande fattigdom.
  • Ökad sjuklighet i fysiska sjukdomar.
  • Diskriminering och stigmatisering medverkar till att förvärra situationen.
  • Brister i stöd för att individen skall kunna tillgodogöra sig nödvändiga livsstilsförändringar ökar belastningen på individen.
  • Successivt ökad dödlighet i fysiska sjukdomar och biverkningar av medicinering.
  • Sysslolöshet
  • Ensamhet
  • Inget meningsfullt att göra på varken dagar eller nätter.
  • Brist på mänskliga kontakter.
  • Ökande institutionalisering som minskar individernas inflytande över sina liv och isolerar dem från sociala kontakter.

Självklart hoppas vi att PRIO-satsningen 2012 o f skall kunna avhjälpa en del av dessa brister men vi vet av erfarenhet att de är mycket svåra att påverka. När stimulansmedlen upphör avvecklar man förändringarna.

PRIO-satsningen skall ju avslutas redan 2016 och enligt vår uppfattning är detta ett alltför kort perspektiv för att råda bot på dessa missförhållanden. Vi behöver därför en ökad uthållighet i reformarbetet.

5. Så till lagstiftningen där Du nämner ett par lagar som tillkommit sedan 2010. Framför allt lagen om samordna individuell plan har jag hoppats mycket på men det har ju visat sig vara svårt att få psykiatrin, primärvården och socialtjänsten att tillämpa den. Vilka erfarenheter är det som visar att lagstiftning inte fungerar? Det är väl snarast så att erfarenheten under hela perioden 1995 till i vart fall 2012 visar att tidsbegränsade stimulansåtgärder inte fungerar.

Jag måste därför avslutningsvis åter konstatera att vi fortfarande inte har en lagstiftning som skyddar de som drabbats av allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning i den samhällsintegration som Sveriges Riksdag beslöt om 1994.

Det är dock min förhoppning att jag efter att ha tagit del av utvärderingarna 2017 skall kunna skriva om ett mer positivt resultat än det som hittills har redovisats för de drabbade och deras anhöriga.

Harald Wilhelmsson

Ordförande Schizofreniföreningen i Skåne

Rekommendera artikeln:

Submit to DeliciousSubmit to DiggSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Kommentarer: (0)

Cancel or