Submit to DeliciousSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Hej Anders!


Rakel Lundgren och jag skrev en artikel i Dagens Medicin april 2010.

Mycket har ju hänt sedan dess och det är inte alldeles lätt att hålla reda på vad som hänt och vilka effekter det kan ha haft.
Jag kom då på att Du med din kompetens och erfarenhet borde vara den person som har den allra bästa kunskapen och överblicken över den aktuella situationen för dem som drabbats Schizofreni och liknande psykoser. Med utgång från artikeln har jag ett par frågor som det skulle vara bra om Du kunde besvara åt oss.

  1. Av alla de förhållanden som vi tar upp i artikeln undrar jag om Du kan se vilka som förändrat till det bättre sedan artikeln skrevs för den aktuella gruppen?
    • Det som brister är vårdansvarigas och myndigheters förmåga att skydda och förbättra livsvillkoren och bidra till ett hälsosammare och längre liv.
    • Gruppen som tidigare isolerats och stigmatiserats räknas fortfarande inte till samhället.
    • En kraftig överdödlighet för personer med schizofreni och liknande psykoser.
    • Medellivslängden i jämförelse med normalbefolkningen har ständigt minskat.
    • Hemlösheten har ökat sedan början av 1990-talet.
    • Den fysiska sjukligheten är idag en trolig huvudorsak till den ökande dödligheten i gruppen.
    • Den ekonomiska standarden har successivt minskat sedan början av 1990-talet.
    • Befintliga lagar skyddar inte de enskilda personerna från fattigdom ensamhet och utanförskap, försämrad fysisk hälsa och en alltför tidig död eller att i stor omfattning utnyttjas av andra starkare personer.
    • Många personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser lever idag ett kortare och sämre liv än före 1994.
    • Kvalitetsbrister och systemfel inom psykiatrin och socialtjänsten medverkar till den uppkomna situationen.
  2. När det gäller det lagliga stöd som de behöver för att kunna leva integrerade och trygga i samhället i enlighet med 1994 års riksdagsbeslut har vi följande frågor? 2.1 Kan Du se att det lagliga stödet har förbättrats under de nästan fyra år som gått?
    2.2 Om så är fallet vilka lagar och/eller paragrafer vill Du peka på?
    2.3 Vad kan det förbättrade lagliga stödet ha betytt för de enskilda individerna med schizofreni och liknade psykoser?

Vänliga hälsningar
Harald Wilhelmsson
Ordförande Schizofreniföreningen i Skåne

I tisdags publicerade jag Harald Wilhelmssons frågor om livssituationen för personer som har diagnosen schizofreni och andra liknande psykossjukdomar. Harald ställer frågan om det har blivit bättre och jag ska försöka diskutera det i det här inlägget. Svaret är sammanfattningsvis att vi behöver göra mycket mer men jag vill påstå att PRIO satt fokus på den här målgruppen på ett sätt som vi inte sett sedan psykiatrireformen.

Först kan jag konstatera att vi behöver veta mer för att veta om saker blir bättre eller sämre, särskilt om individernas egna uppfattningar. Som jag ser det borde en av de viktigaste källorna  vara intervjuer eller enkäter där personer med tex kontakt med socialpsykiatriska verksamheter fick svara på frågor kring sin livssituation och hur man upplever den. Finner man mening i sin vardag, tycker man själv att det man gör på dagarna är en meningsfull sysselsättning? I år kommer Vårdanalys i sin utvärdering av PRIO utveckla hur en sådan långsiktig uppföljning av människors egna uppfattningar skulle kunna se ut. Det har vi behövt länge och nu tas ett steg framåt.

Sedan psykiatrireformen har vi tjatat om vikten av att kommunerna inventerar behoven hos innevånare med psykisk funktionsnedsättning. Det räcker inte med att vi konstaterar brister på nationell nivå utan huvudmännen måste skaffa sig konkreta verktyg för att bedöma behovet hos individerna och vidta förbättringsåtgärder utifrån behoven. Men trots tillsynsinsatser, informationsinsatser och otaliga konferenser har det gjorts för få inventeringar. Genom PRIO har proppen gått ur. 199 kommuner gjorde förra året en godkänd inventering, analyserade resultaten och bifogade planer för hur man ska utveckla boende och sysselsättning. Inventeringarnas resultat visar det vi redan vet, behoven av hälsovård är stora och många har ingenting att göra på dagarna. Skillnaden är att det nu pågår ett arbete i kommunerna att där på plats, göra något åt det. I år är det ett krav att man har en inventeringar och utifrån dessa analyserar bl.a. hur tillgången till insatser som rekommenderas i nationella riktlinjer är i dag och hur den ska förbättras. Analyserna blir inte godkända om inte patient- och brukarorganisationerna lämnat synpunkter.

När det gäller den somatiska ohälsan måste vi ta krafttag. Alla siffror vi har bekräftar den ohälsa Halald beskrev 2010. Därför var ett av prestationsmålen förra året inriktade på att 50 procent av patienterna skulle ha fått en uppföljning av sin läkemedelsbehandling. Alla landsting klarade det. I år lägger vi till krav på att patienternas ska ha erbjudits hälsofrämjande insats som tex hälsoundersökning eller olika typer av rådgivning. Min utgångspunkt är att alla landsting bör klara de krav vi har ställt. Vi får omedelbara effekter av de prestationsbaserade medlen.

Sysselsättning är ett område där jag känner frustration. De siffror vi har visar inte att det sker någon ökning av antalet personer som har tillgång till sysselsättning. Vi hade lättare kunnat peka ut lämpliga åtgärder om vi visste att kommunernas utbud legat kvar på samma nivå eller försämrats. Men det är inte alls min bild. Mer än hälften av kommunerna erbjuder verksamhet av tre olika typer; träfflokaler, strukturerad sysselsättning och mera arbetsinriktade insatser.  Så problemet måste stå att finna någonannanstans. Sannolikt i hur väl insatserna anpassas till den enskildes vilja, intresse och kompetens. I år ska kommunerna därför bl.a. analysera hur individens delaktighet kan stärkas i sysselsättningsverksamheterna.

I slutet av sitt inlägg frågar Harald om det lagliga stödet blivit bättre för gruppen. Riksdagen beslutade 2010 om att kommuner och landsting måste ha överenskommelser om sin samverkan kring personer med psykisk ohälsa och att den som har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvård ska få en individuell plan. Implementeringen gick trögt i början. Men genom PRIO finns nu samverkansöverenskommelser i hela landet. I år ställer vi krav på att samverkan ska följas upp och att handlingsplaner ska göras för hur samverkan ska förbättras. Om inte brukarorganisationer lämnat synpunkter på handlingsplanerna utgår inga medel.

Ett långsiktigt utvecklingsarbete med tydliga mål och ekonomiska incitament stödjer implementeringen av ny lagstiftning. Genom PRIO har vi åstadkommit en nästan hundraprocentig efterlevnad till reglerna om samverkansöverenskommelser. Erfarenheterna visar att lagstiftning inte ensamt bidrar till omedelbara förändringar. I stället krävs stimulans för ett utvecklingsarbete mot tydliga mål. Det har vi nu.

Vi ser en rad konkreta förändringar i strukturer och insatser som jag redovisar ovan. För att se förbättringar i den enskildes livssituation tex när det gäller somatisk hälsa måste vi hålla vidmakthålla det som uppnåtts och betona långsiktighet.

Hej Anders och ett stort tack för Ditt svar.

Du har rätt i att PRIO fr. o m 2012 o fortsatt satt fokus på målgruppen personer med allvarlig psykisk sjukdom och funktionsnedsättningar på ett sätt som vi inte tidigare sett sedan Riksdagen 1994 beslöt att avsluta den 130 åriga institutionsperioden och inleda en ny period med samhällsintegration på lika villkor och inflytande över sin situation för de drabbade och de anhöriga.

Jag tolkar Ditt svar som att egentligen är situationen för enskilda individer fortfarande oförändrad i förhållande till den som vi beskrev i vår artikel 2010. Det är även vår uppfattning. Vi kan dock se ansatser till positiva förändringar inom flera områden men som ännu inte har nått ut helt och fullt till större grupper.

Vi delar även Din syn på att kunskaperna om hur de enskilda individerna lever i samhället och vilka åsikter de själva har om sin situation är mycket bristfälliga. Men det är förhållanden som kan avhjälpas genom tillförlitliga studier av levnadsförhållanden och inventeringar som omfattar hela gruppen allvarligt psykiskt sjuka. Vår erfarenhet är att de kommuner som redovisat har inventerat de personer som man känner till inom socialtjänsten. Kanske en tredjedel av de 43 000 som vi vet har allvarliga psykiska funktionsnedsättningar. Det krävs mer för att vi skall ropa Hej!

Du nämner att du känner frustration över brister inom sysselsättningen. Vi kan komplettera med frustration över omfattande brister inom bostadssituationen, den ökande institutionaliseringen som skett sedan 1995 och att reformen personligt stöd från personliga ombud brister både i omfattning och finansiering. De psykiskt sjuka behöver detta basala stöd för att kunna leva i samhället.

Den höga dödligheten är en vårdskandal för hela samhället som kommer att diskuteras under lång tid framöver. Den började öka vid mitten på 1990-talet och vi har sedan dess påtalat det orimliga i att de svårast psykiskt sjuka dör 20 år i förtid utan att våra myndigheter vet varför och utan att de har identifierat effektiva åtgärder. Vårdskandaler av denna dimension kräver som Du säger ”krafttag” men dem har vi ännu inte sett.

Jag måste därför åter konstatera att det som brister är myndigheters och vårdansvarigas förmåga att skydda, förbättra livsvillkoren och bidra till ett hälsosammare och bättre liv för de långvarigt, allvarlig psykiskt sjuka.

Du är en optimistisk och positiv person som har rollen att samordna insatser från staten, kommunerna och landsting/regioner och att se till att nära 900 miljoner kronor per år används på ett effektivt sätt. Du redovisar förhoppningar om resultat inom flera av de områden där PRIO sjösatt nya administrativa modeller med ekonomiska incitament för att påverka verkligheten ute i samhället. Självklart skall Du i Din roll vara optimistisk och tro på att det Ni gör kommer att ge resultat.

Vår roll inom brukar och anhörigrörelserna är lika självklar nämligen att påtala svårigheter och brister i PRIO-satsningen och föreslå förbättringar. Några områden är av den karaktären att de bör nämnas här.

1. Vi har en psykiatri som spretar åt olika håll till trots av att Svenska Psykiatriska Föreningen gör sitt bästa för att ge en samlad bild av inriktningen. Vi skall utbilda stora grupper personal under de närmaste 10 åren men till vilka roller och uppgifter skall de utbildas? Det är statens ansvar att ge en bild av hur svenska psykiatri skall arbeta till vägledning för de utbildningsansvariga. Det kan inte vara rimligt att varje region/ landsting/kommun/ psykiater väljer sin egen modell och utbildar personal för denna. Ett land behöver av många olika skäl en viss enhetlighet i grundläggande strukturer. Vi saknar ett sådant dokument för den psykiatriska vården.

2. Både den medicinska vetenskapen inom det psykiatriska området och den sociala vårdvetenskapen har utvecklats starkt under senare år. Det finns idag omfattande evidensbaserade kunskaper om hur vi på bästa sätt skall utforma service, stöd, vård och rehabilitering föra att kunna förverkliga Riksdagens beslut från 1994 men de tillämpas i alltför liten omfattning.

Mycket – t ex Socialstyrelsens nationalekonomiska studier i Södertälje och av personliga ombud i Lund och Kristianstad - tyder på att nuvarande struktur och organisation är extremt resurskrävande och dåligt lämpade för att förverkliga den nya vård av psykiskt sjuka som vi idag vet är möjlig. Vi behöver ett tydligt stöd för ett genomförande av nya former för att distribuera service, stöd, vård och rehabilitering och att utveckla det inflytande för patienter som regeringen beslöt om 1994. Kunskapen om dess nya former finns och tillämpas redan i Holland, England och i flera av våra grannländer. Tyvärr ser jag inga tydliga sådana satsningar inom ramen för PRIO.

3. Psykiatrireformen från 1994 gjordes i alltför hög grad beroende av de anhörigs ansvar och insatser. Detta är inte hållbart i längden. Inte heller här ser jag några tydliga ansatser inom ramen för PRIO.

4. Inom brukar och anhörigorganisationerna ser vi ju inte bara till individens behov av vård till individens hela situation och här har vi stora och välkända brister.

  • Ökande hemlöshet.
  • Ökande fattigdom.
  • Ökad sjuklighet i fysiska sjukdomar.
  • Diskriminering och stigmatisering medverkar till att förvärra situationen.
  • Brister i stöd för att individen skall kunna tillgodogöra sig nödvändiga livsstilsförändringar ökar belastningen på individen.
  • Successivt ökad dödlighet i fysiska sjukdomar och biverkningar av medicinering.
  • Sysslolöshet
  • Ensamhet
  • Inget meningsfullt att göra på varken dagar eller nätter.
  • Brist på mänskliga kontakter.
  • Ökande institutionalisering som minskar individernas inflytande över sina liv och isolerar dem från sociala kontakter.

Självklart hoppas vi att PRIO-satsningen 2012 o f skall kunna avhjälpa en del av dessa brister men vi vet av erfarenhet att de är mycket svåra att påverka. När stimulansmedlen upphör avvecklar man förändringarna.

PRIO-satsningen skall ju avslutas redan 2016 och enligt vår uppfattning är detta ett alltför kort perspektiv för att råda bot på dessa missförhållanden. Vi behöver därför en ökad uthållighet i reformarbetet.

5. Så till lagstiftningen där Du nämner ett par lagar som tillkommit sedan 2010. Framför allt lagen om samordna individuell plan har jag hoppats mycket på men det har ju visat sig vara svårt att få psykiatrin, primärvården och socialtjänsten att tillämpa den. Vilka erfarenheter är det som visar att lagstiftning inte fungerar? Det är väl snarast så att erfarenheten under hela perioden 1995 till i vart fall 2012 visar att tidsbegränsade stimulansåtgärder inte fungerar.

Jag måste därför avslutningsvis åter konstatera att vi fortfarande inte har en lagstiftning som skyddar de som drabbats av allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning i den samhällsintegration som Sveriges Riksdag beslöt om 1994.

Det är dock min förhoppning att jag efter att ha tagit del av utvärderingarna 2017 skall kunna skriva om ett mer positivt resultat än det som hittills har redovisats för de drabbade och deras anhöriga.

Harald Wilhelmsson

Ordförande Schizofreniföreningen i Skåne

Svar från Anders Printz

4 februari, 2014 at 11:39

Hej Harald

Jag vill lämna några slutliga kommentarer till vår diskussion, främst för att peka på några ytterligare åtgärder inom PRIO som berör det du tar upp. Jag vill dock påpeka att jag inte gör det för att jag är nöjd eller positiv i alla delar. I stället delar jag din uppfattning att det är oacceptabelt att personer med psykisk sjukdom exempelvis har en så mycket sämre somatisk hälsa än övriga befolkning. Det som pågår måste vara långsiktigt. Vi behöver också fundera på om det vi gör är rätt och tillräckligt. Därför är dina inlägg viktiga för vårt arbete. Men jag vill ändå berätta om insatserna så att vi kan se hur helheten ser ut, vad som fungerar och vad som inte gör det och vad som behöver vara nästa steg.

När det gäller boendesituationen är innehållet i stödet viktigt. Får man rehabiliterande insatser? Förmedlar personalen hopp så att den enskilde ser möjligheter och känner tillförsikt? En av årets prestationer är att kommunerna måste arbeta med följsamheten till nationella riktlinjer och peka ut vägar för att stärka den enskildes ställning i boendeverksamheten. Annars får de inte del av prestationsmedlen.

När det gäller det nationella stödet till hur psykiatrin ska arbeta vill vi att myndigheterna ska göra mer och att deras verksamhet ska vara mera samordnad. Läs mitt inlägg på bloggen från i går. Men jag tror att det skulle gå att göra mera på kompetensområden. Vad ska man kunna i olika roller. Vad ska grund- och specialistutbildningar innehålla och på vilka områden behöver fortbildningen prioriteras. Det krävs dock ganska mycket eftertanke för att en sådan ansats ska bli bra. Men kanske är det ett område där positionerna kan flyttas fram.

När det gäller modeller och strategier för samordnat och evidensbaserat stöd ingår ju det i det jag skriver ovan om riktlinjer. Men SKL har också PRIO-medel för att utveckla, pröva och sprida sådana arbetssätt. Läs mer här: http://i-nod.se/

Nationellt Kunskapscentrum anhöriga i Kalmar har i uppdrag att utveckla och sprida arbetssätt som stödjer anhöriga. Läs mer här: http://www.anhoriga.se/anhorigomraden/psykisk-ohalsa/

Men som sagt. Jag vill inte försköna verkligheten. Vi har mycket kvar att göra.

Dialog mellan Harald Wilhelmsson Schizofreniföreningen i Skåne och Anders Printz samordnare inom Socialdepartementet rörande den aktuella situationen för dem som drabbats av schizofreni och liknande psykoser och deras anhöriga.

 

1. Mail från Harald Wilhelmsson med frågor till Anders Printz 11 december 2013 rörande situationen för personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning och deras anhöriga.

2. Svar från Anders Printz 30 januari 2014.

3. Svar på Anders Printz inlägg 30 januari från Harald Wilhelmsson 3 februari 2014.

4. Avslutande svar från Anders Printz på Harald Wilhelmsson inlägg 3 februari den 4 februari.

 

Referens: Artikel Dagens Medicin maj 2010 Rakel Lundgren o Harald Wilhelmsson. 

http://www.schizofreniforbundet.se/Global/1_Om_oss/Val_2010/Dagens_Medicin_DEBATT.pdf

 
Kolla gärna dialogen med riksdagspartierna om utvecklingen av service, stöd, vård och rehabilitering för personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning och deras anhöriga, vår skrivelse till riksdagspartierna med frågor inför valet, deras svar och våra kommentarer av deras svar, på Förbundets hemsida: schizofreniförbundets valblogg.

 

Stöd till riktade insatser inom området psykisk ohälsa 2014 - Överenskommelse mellan staten och Sveriges kommuner och landsting

Den nya myndigheten Vårdanalys har redovisat en ”Utvärdering av handlingsplanen PRIO psykisk ohälsa Lägesrapport 2013”.

Ladda ner Pdf-fil här