Submit to DeliciousSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Förbundets valblogg

Till
 

Partierna

 

Inledning av Schizofreniförbundets elektroniska valstuga 2014.

Lite information och några tankar kring situationen för dem som insjuknat i psykossjukdom och deras anhöriga.
 
Livstidsrisken att insjukna i schizofreni är ca 0,8 procent.
 
Cirka 70 000 personer insjuknar någon gång under sin livstid i Sverige i psykos.
 
20-40 procent insjuknar före 20 års ålder. Män 15-25 års åldern, kvinnor 25-35 års åldern.
 
Upp mot 1000 personer insjuknar i schizofreni varje år i Sverige. 
 
Vi vet idag inte varför man insjuknar men det finns en ärftlig faktor hos en del.  Om man använt cannabis flera gånger så ökar risken ganska kraftigt att insjukna i schizofreni. Ofta talar man om att stress i kombination med sårbarhet kan vara en förklaring men ingen vet i förväg vilken stress och vilken sårbarhet det är som är avgörande.
 
Eftersom insjuknandet sker i tjugoårsåldern och sjukdomen i hög utsträckning är livslång så blir det många personer efterhand. Det finns idag över 40 000 personer med schizofreni och likande psykoser som har stora svårigheter att utan hjälp och stöd klara ett eget självständigt liv.
 
Några tillfrisknar men vi vet inte på förhand vilka.
 
Några återhämtar sig och kan leva ganska normala liv. Inte heller här finns det kunskap som gör att man i förväg vet vilka som kan återhämta sig.
Men för en stor andel, kanske 60-70 procent, blir det fortsatta livet präglat av sjukdomens symtom och av de funktionsnedsättningar som oftast följer med sjukdomen.
 
Det finns idag ingen kunskap om hur man botar schizofreni och liknande psykossjukdomar.
Men det finns många saker som kan göra livet bättre för dem som insjuknar och deras anhöriga.
 
Tidiga insatser i samband med insjuknandet av team med olika kompetenser som samarbetar med patienten och dennes närstående och som därefter ger ett fortsatt stöd för återhämtning påverkar prognosen positivt.
 
Medicinering med neuroleptika mot sjukdomens symtom hjälper många men botar inte sjukdomen och orsakar ofta svåra biverkningar. Här vet vi att även antalet av samtidiga preparat och dosstorleken spelar en stor roll för biverkningarnas omfattning.
 
Medicinsk och psykologisk hjälp som antidepressiv medicinering och kognitiv psykoterapi kan vara till stor hjälp mot de depressioner som drabbar många. 
 
Kognitiva funktionsnedsättningar medverkar ofta till att individen blir alltmer ensam och isolerad och får allt svårare att klara ett eget självständigt liv utan hjälp och stöd av antingen anhöriga/närstående, personliga ombud, boendestödjare eller en skyddad bostad i ett gruppboende med personal närvarande.
 
Personer som återinsjuknar i akut psykos får ofta försämrad kognitiv förmåga. Olika åtgärder som syftar till att minska risken för återinsjuknande är därför särskilt viktiga.
Då detta skydd inte finns eller sviktar blir individen utsatt och riskerar att bli bostadslös och i värsta fall hemlös och ibland uteliggare. Ett ganska stort antal, upp mot 40 procent blir även vad vi kallar missbrukare av beroendeframkallande medel. Deras livsproblematik är särskilt svår. Antalet hemlösa med en allvarlig psykisk sjukdom har ökat hela tiden sedan början av 1990-talet.
 
Många kommuner i södra Sverige sänder med stöd av Socialtjänstlagen allvarligt psykiskt sjuka till vistelser vid Hem för Vård och Boende s k HVB-hem. Dessa ligger ofta långt från individernas hemorter i natursköna men isolerade delar av riket. Ofta vet individen inte om den är där frivilligt eller med tvång eller hur lång vistelsen skall vara. Ändamålet med vistelsen framgår oftast inte heller av kommunernas beslut. Möjligheterna att ta sig därifrån av egen kraft är närmast obefintliga. Långvariga vistelser vid sådana institutioner passiviserar och isolerar individen och försvårar en samhällsintegration. Antalet personer som vistas på sådana HVB-hem har ökat med ca 50 procent sedan 1995 då den så kallade psykiatrireformen trädde i kraft.
 
Kognitiva funktionsnedsättningar i kombination med sjukdomens symtom och en utbredd fattigdom gör att individerna har stora svårigheter att tillgodogöra sig allmänt tillgänglig information om ett hälsosamt levnadssätt med hälsosam kost, motion, umgänge med vänner och kulturella aktiviteter. Detta i kombination med biverkningar från medicinering och isolering, utanförskap och sysslolöshet medverkar att allvarligt psykiskt sjuka idag har 20-25 år kortare livslängd.
 
Allvarligt psykiskt sjuka är ofta utsatta för diskriminering från myndigheter och vårdansvariga av olika slag. De får till exempel inte likartad vård som vi andra för sina fysiska sjukdomar. Drabbas Du t ex av någon kronisk fysisk sjukdom kan du få tillgång till utbildning och hälsocoacher som undervisar dig i hälsosamt levnadssätt som kan påverka sjukdomen positivt. Personer med schizofreni utesluts ofta från sådana åtgärder med hänvisning till sin psykiska sjukdom. 
 
Eftersom man insjuknar i tjugoårsåldern så har många inte haft någon sjukpenninggrundande inkomst när de insjuknar. De hamnar därför i de lägsta ersättningsnivåerna inom den allmänna försäkringen och får resten av sina liv leva i yttersta fattigdom. I de fall då de har anhöriga så hjälper de dem med månatliga belopp om i snitt upp mot 3 000 kronor i månaden. Åttioåriga föräldrar kan fortfarande få bidra till sina numera sextioåriga barns försörjning genom sådana överföringar. Fattigdomen inom gruppen allvarligt psykiskt sjuka har blivit värre sedan i vart fall 1990-talets början. Bidragsbeloppen har följt den allmänna prisutvecklingen men egenkostnaderna för olika saker som man behöver har ökat snabbare än bidragsbeloppen vilket resulterat i att gruppen idag har en avsevärt sämre ekonomisk situation än vid början av 1990-talet.
 
De anhöriga har fått bära en orimlig börda av 1995 år psykiatrireform. Samhällsintegration på lika villkor var målet och den enskildes inflytande över sitt eget liv och över den service, stöd, vård och rehabilitering som kunde behövas skulle öka. Samhällets stöd uteblev i stor utsträckning och de anhöriga fick bära bördan. Idag spenderar anhöriga mer än tjugo timmar per vecka för att stödja sina svårt drabbade barn. Samtidigt bidrar man med upp mot 3 000 kronor per månad till barnens försörjning. Det är vanligt att anhöriga själva drabbas av sjukdom under denna tunga börda samtidigt som de arbetar för sin försörjning. Resultatet blir i många fall sjukdom och varaktig bortovaro från arbetsmarknaden med olika bidragsformer för sin försörjning. I de fall då de anhöriga av olika skäl inte kan bidra till sina barns situation resulterar det ofta i extrem fattigdom, vräkningar, isolering och varaktigt utanförskap.
 
Beroende på främst brister i service, stöd, vård och rehabilitering utsätts alltför många personer med schizofreni och liknande psykoser för tvång och kränkande behandling i olika former. 
 
Många personer med schizofreni och liknande psykoser utnyttjas ofta av andra starkare personer och organisationer. Detta utnyttjande är mycket utbrett och gäller många områden. Det kan gälla sexuellt, ekonomiskt, olika saker i samband med den utnyttjande personens missbruk etcetera.
 
Många personer med schizofreni och liknande psykoser har trots medicinering med neuroleptika destruktiva inre röster som plågar dem svårt. Det är nu möjligt att lindra denna plåga genom en ny metod med behandling i grupp.
 
Sysslolöshet är fortfarande ett mycket stort problem som även bidrar till social isolering och utanförskap.
 
Vi kan nu åter se tendenser till en ökad institutionalisering främst genom kommunernas användning av så kallade HVB-hem med institutionsliknande förhållanden och att kommunerna väljer att skapa allt större gruppboenden enligt SOL och LSS med institutionsliknande förhållanden.
 
Personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser har under långa tider varit osynliga i kommunernas beslutshandlingar som t ex protokoll från socialnämnder något som bidragit till deras utsatta situation idag.
 
Under ”The 11th Community Mental Health (CMH) Conference i Lund 3-4 juni 2013” framkom att det nu är möjligt både att förbättra den ”psykiatriska vården” och de allvarligt psykiskt sjukas/anhörigas levnadsförhållanden/situation i samhället. 
Konferensen arrangerades i samverkan med Psykiatri Skåne av: Scandinavian Network for Community Mental Health (SNCMH) Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (CEPI) Lund Schizofreniförbundet Sverige, Schizofreniföreningen i Skåne och RSMH-Skåne. 
Det är nu möjligt att delta och lyssna på föredrag och symposier i den konferens som redan har ägt rum genom videoupptagningar från konferensen www.schizofreniforeningarna.se
 
Avsevärda förbättringar är möjliga inom bland annat följande avseenden:
 
  • Det är möjligt att avsevärt förbättra de psykiatriska behandlingsinsatserna.
  • Det är möjligt att förbättra livssituationen för dem som drabbats av psykos.
  • Det är möjligt att minska dödligheten, idag 20-25 års kortare livslängd.
  • Det är möjligt att förbättra den fysiska hälsan och att bryta utvecklingen mot alltför många obehandlade fysiska sjukdomar.
  • Det är möjligt att påverka och minska de biverkningar som är förenade med de nya medicinerna.
  • Det är möjligt att öka patienternas inflytande över sin behandling och över sin livssituation. Samordnad personlig plan, Stöd genom personliga ombud, Shared Decision Making etc. 
  • Det är möjligt att minska behovet av tvångsåtgärder – tvångsvård och tvångsingripande både i och utanför vården.
  • Det är möjligt att minska förekomsten av suicid och suicidförsök.
  • Det är möjligt att i grunden förbättra situationen för dem som drabbats av både psykos och missbruk av skilda slag.
  • Allvarligt psykiskt sjuka kan återhämta sig och uppleva att de har kontroll över sitt eget liv och över den service, stöd, vård och rehabilitering de behöver. Denna process underlättas om ”psykiatrins personal” konsekvent stöder de drabbades återhämtning. 
  • Det är möjligt att avlasta de anhöriga som fått bära en orimlig börda sedan riksdagens beslut om ”samhällsintegration på lika villkor” fr. o m 1 januari 1995.
  • Det är nu möjligt att befria många psykiatriska patienter från att vara plågade av destruktiva inre röster.
  • Det är nu möjligt att minska det allmänt förekommande utnyttjandet av allvarligt psykiskt sjuka från andra starkare personer och företag; ekonomiskt, sexuellt, eget missbruk, bostad etc. 
  • Det är nu möjligt för dem som drabbats allvarligt psykisk sjukdom att studera och arbeta om förutsättningarna och stödet är det rätta.
  • Det är möjligt att bryta utvecklingen mot att allt fler allvarligt psykiskt sjuka vistas inom institutioner och i bostäder med institutionsliknande förhållanden.
  • Det är möjligt att bryta utvecklingen, som pågått i tjugo år, mot att allt fler allvarligt psykiskt sjuka lever som hemlösa. Se SoS inventeringar.
  • Det är möjligt att på ett konstruktivt sätt stödja barn till personer med allvarlig psykisk sjukdom som i många fall har en utsatt situation.
  • Det är möjligt att långsiktigt påverka den diskriminering som förekommer och som medverkar till att de får sämre levnadsförhållanden. 
  • Det är möjligt att påverka det stigma som är förenat med allvarlig psykisk sjukdom och som negativt påverkar deras situation i samhället.
Inför det kommande valet 2014 är följande frågor särskilt viktiga för oss:
 
  1. Hur ser Ditt parti på situationen i samhället för personer med allvarlig psykisk sjukdom/ funktionsnedsättning och de möjligheter som idag finns till att förbättra deras livssituation?
  2. Vad tänker Ditt parti göra under nästa valperiod för att utnyttja de möjligheter till förbättringar som finns idag?
  1. Exempel på konkreta förändringar som kan väntas förbättra de allvarligt psykiskt sjukas situation i samhället i olika avseenden.
  2. Exempel på konkreta förändringar som kan väntas avlasta/underlätta och förbättra de anhörigas tunga roll.
 
Tacksam för svar till Schizofreniförbundets elektroniska valstuga och valblogg www.schizofreniforbundet.se        http://www.schizofreniforbundet.se/Valblogg/
 
Per Torell
Ordförande Schizofreniförbundet
 
Harald Wilhelmsson
Ordförande Schizofreniföreningen i Skåne

Slutkommentar till inläggen på Schizofreniförbundets valblogg inför valet 2014.

Inför förra valet (2010) uppmärksammade vi den allvarliga situationen för de allvarligt psykiskt sjuka i en debattartikel i Dagens Medicin och en i SvD. Vi fick gensvar från Socialstyrelsen och Ing-Marie Wieselgren SKL men inget politiskt parti kommenterade då våra uppgifter.
 
Läget inför detta val (2014) är nu annorlunda.
 
Schizofreniförbundet har inför det kommande riksdagsvalet skrivit till samtliga riksdagspartier och ställt följande frågor:
 
  1. Hur ser Ditt parti på situationen i samhället för personer med allvarlig psykisk sjukdom/ funktionsnedsättning och de möjligheter som idag finns till att förbättra deras livssituation?
  2. Vad tänker Ditt parti göra under nästa valperiod för att utnyttja de möjligheter till förbättringar som finns idag?
    1. Exempel på konkreta förändringar som kan väntas förbättra de allvarligt psykiskt sjukas situation i samhället i olika avseenden.
    2. Exempel på konkreta förändringar som kan väntas avlasta/underlätta och förbättra de anhörigas tunga roll.
Till vår stora glädje har samtlig riksdagspartier svarat på våra frågor. Frågor och svar från riksdagspartierna finns tillgängliga på http://www.schizofreniforbundet.se/
 
Behovet av nya initiativ har lyfts fram som nödvändiga för att ändra på de grundläggande bristerna.
 
Samtliga politiska partier verkar idag ha uppfattningen att följande områden kräver långsiktig uppmärksamhet och långsiktiga reformprogram. 
  1. Den ökande psykiska ohälsan hos framför allt barn och unga.
  2. Den psykiatriska vården – psykiatrisk vård, social service och stöd samt rehabilitering.
  3. Levnadsförhållandena hos personer med allvarlig psykisk sjukdom/ funktionsnedsättning.
Några partier anger att det behövs uppmärksamhet och samordnade åtgärder under en längre period för att man skall kunna ändra på de grundläggande bristerna inom det psykiatriska vårdområdet.
 
Detta är definitivt en förändring sedan 2010 års val. 
 
Regeringen har fr. o m 2012 bytt strategi från den tidigare strategin med generella stimulansbidrag till kommuner och landsting/regioner till den s k Prio-satsningen. Från och med 2012 och till och med 2016 satsar regeringen nu istället på prestationsbaserade stimulansbidrag till kommuner och landsting och nya nationella administrativa register för uppföljning av utvecklingen.
 
Det har inneburit ökat fokus på den psykiska ohälsan hos barn och unga och situationen för personer med omfattande och komplicerad psykiatrisk problematik.
 
Samtidigt har Anders Printz, samordnare inom Socialdepartementet i en dialog på Prio-bloggen medgett att situationen för personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning fortfarande är allvarligt eftersatt. Vår beskrivning av situationen i artikeln Dagen Medicin 2010 motsvarar fortfarande verkligheten för många som drabbats av schizofreni och liknande psykoser.
 
Vi har också fått två nya lagbestämmelser som gäller fr. o m 2010. Bestämmelserna i HSL och SOL om samordnad individuell plan och skyldigheten för kommuner och landsting/regioner att utveckla avtal rörande samverkan i vården av psykiskt sjuka. Från vår erfarenhet har dessa lagar ännu inte fått någon mer omfattande praktisk effekt på livssituationen för den aktuella gruppen.
 
Diskussionen rörande Prio-satsningen har nu kommit att handla om bl. a följande:
 
  • Den relativa kortsiktigheten 2012 – 2016 och modellen för utdelning av stimulansmedel med projektpengar för 2-3 år och årsvisa tillskott till kommuner och landsting efter redovisning av prestationer. Hela sektorn verkar nu ha anpassat sig till dessa förhållanden och man räknar nu redan från början med att de ekonomiska tillskotten är tillfälliga. Det finns en risk att den nuvarande satsningen 2012-2016 är en alltför kortsiktig satsning för att ändra på de grundläggande bristerna i både barn och ungas situation och situationen för personer som har en omfattande och komplicerad problematik.
  • Målsättningarna för Prio-satsningen beskrivs av Myndigheten för Vårdanalys som alltför otydlig och behöver därför kompletteras och utvecklas om de ska vara möjliga att följa upp och utvärdera.
  • Svaga eller inga samband mellan de prestationer man hittills krävt av kommuner och landsting och önskvärda förändringar. Det gäller, till exempel, i fysisk sjuklighet, dödlighet, fattigdom, hemlöshet och andra brister i levnadsförhållanden och diskriminering för de drabbade inom målgrupperna.
  • Inga effektiva insatser för att lätta bördan för de anhöriga.
  • Ingen förnyelse av reformen personligt stöd till de drabbade genom personliga ombud.
  • Lagstiftning som styrmedel har fått en alltför undanskymd plats i Prio-satsningen.
  • Prio-satsningen innehåller inte heller några tydliga åtgärder mot stigma och diskriminering eller stöd för att genomföra FNs mänskliga rättighetsperspektiv eller FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerat. Lagstiftningen ger inte personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning ett tillräckligt skydd vid samhällsintegration och rättssäkerheten är fortfarande starkt eftersatt för den aktuella gruppen.
  • Riksdagbeslutet 1994 innefattade bl a att de allvarligt psykiskt sjuka skulle få verkligt inflytande över sin livssituation och över utformningen av den service, vård och stöd som de behövde. Detta har i avtal mellan regeringen och SKL rörande PRIO 2014-2016 devalverats till information och delaktighet. Se även Artikel SVD 2013, Fredrik Lennartsson, Myndighetschef Myndigheten för vårdanalys. ”Patienterna måste få verkligt inflytande”.
  • Det finns idag evidensbaserad kunskap inom ett stort antal områden som om de tillämpades inom service, stöd, vård och rehabilitering för personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser avsevärt skulle förbättra deras situation i samhället.
 
Det gäller bl a inom följande områden:
  • Det är möjligt att avsevärt förbättra de psykiatriska behandlingsinsatserna.
  • Det är möjligt att förbättra livssituationen för dem som drabbats av psykos.
  • Det är möjligt att minska dödligheten, idag 20-25 års kortare livslängd.
  • Det är möjligt att förbättra den fysiska hälsan och att bryta utvecklingen mot alltför många obehandlade fysiska sjukdomar.
  • Det är möjligt att påverka och minska de biverkningar som är förenade med de nya medicinerna.
  • Det är möjligt att öka patienternas inflytande över sin behandling och över sin livssituation. Samordnad personlig plan, Stöd genom personliga ombud, Shared Decision Making etc.
  • Det är möjligt att minska behovet av tvångsåtgärder – tvångsvård och tvångsingripande både i och utanför vården.
  • Det är möjligt att minska förekomsten av suicid och suicidförsök.
  • Det är möjligt att i grunden förbättra situationen för dem som drabbats av både psykos och missbruk av skilda slag.
  • Allvarligt psykiskt sjuka kan återhämta sig och uppleva att de har kontroll över sitt eget liv och över den service, stöd, vård och rehabilitering de behöver. Denna process underlättas om ”psykiatrins personal” konsekvent stöder de drabbades återhämtning.
  • Det är möjligt att avlasta de anhöriga som fått bära en orimlig börda sedan riksdagens beslut om ”samhällsintegration på lika villkor” fr. o m 1 januari 1995.
  • Det är nu möjligt att befria många psykiatriska patienter från att vara plågade av destruktiva inre röster.
  • Det är nu möjligt att minska det allmänt förekommande utnyttjandet av allvarligt psykiskt sjuka från andra starkare personer och företag; ekonomiskt, sexuellt, eget missbruk, bostad etc.
  • Det är nu möjligt för dem som drabbats allvarligt psykisk sjukdom att studera och arbeta om förutsättningarna och stödet är det rätta.
  • Det är möjligt att bryta utvecklingen mot att allt fler allvarligt psykiskt sjuka vistas inom institutioner och i bostäder med institutionsliknande förhållanden – HVB-hem, behandlingshem och gruppboenden över 7-9 bostäder.
  • Det är möjligt att bryta utvecklingen, som pågått i tjugo år, mot att allt fler allvarligt psykiskt sjuka lever som hemlösa. Se SoS inventeringar.
  • Det är möjligt att på ett konstruktivt sätt stödja barn till personer med allvarlig psykisk sjukdom som i många fall har en utsatt situation.
  • Det är möjligt att långsiktigt påverka den diskriminering som förekommer och som medverkar till att de får sämre levnadsförhållanden.
  • Det är möjligt att påverka det stigma som är förenat med allvarlig psykisk sjukdom och som negativt påverkar deras situation i samhället.
  • Etc
 
Medvetenheten låg om att det finns grundläggande förhållanden i struktur, utbildning, attityder och organisation som effektivt hindrar tillämpning av befintlig evidensbaserad kunskap. Kunskap som avsevärt skulle kunna förbättra situationen för de drabbade och deras anhöriga om den kom till allmän tillämpning.
 
Flera av partierna hänvisar till rådande ansvarsuppdelning och menar att det är de lokala huvudmännen och de behandlande läkarna som har ansvar för brister i den psykiatriska vården. Ett par partier hänvisar till att man på riksnivå främst har ansvar för förändring av samhällsattityder mot personer med psykisk sjukdom och att man har tagit sitt ansvar genom projektet ”Hjärnkoll” 2012-2014.
 
Detta är enligt vår uppfattning en grov underskattning av innebörden i 1994 års riksdagsbeslut om samhällsintegration på lika villkor och att patienter och anhörig skall få ökat inflytande över sin livssituation och över den service, vård, stöd och rehabilitering som de behöver. Riksdagen såg då det ökade inflytandet som nödvändigt för att samhällsintegrationen skulle kunna bli framgångsrik.
 
Under de tjugo år som gått sedan 1994 har patienternas bristande inflytande över sina liv och över den psykiatriska vård de behöver följt som en skugga på de omfattande bristerna i levnadsförhållanden för personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning som successivt utvecklats sedan dess. Det gäller ökande hemlöshet/bostadslöshet, en successivt allt kortare livslängd, fattigdom, ensamhet, isolering och utanförskap, en omfattande diskriminering, brister i stöd och sysslolöshet etc.
 
Sveriges Riksdag som sjösatte reformen 1994 har självfallet ett stort ansvar för hur situationen har utvecklats sedan dess för personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning.
 
Sveriges riksdag har självfallet även ett ansvar för att den ”psykiatriska vården” under de senaste tjugo åren inte utvecklats i takt med andra vårdområden och för att de anhöriga har fått bära ett orimligt stort ansvar för reformen.
 
Det verkar finnas en kunskap om att det finns stora brister när det gäller allvarligt psykiskt sjukas/funktionsnedsattas möjlighet till vård, omsorg, boende, rehabilitering och sysselsättning.
 
Medvetenheten verkar låg om att personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning utsätts för en omfattande politiskt baserad diskriminering och att Sverige inte följer FN´s mänskliga rättighetsperspektiv eller FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerat.
 
Enligt vår uppfattning är det denna diskriminering som utgör grunden för den skandalösa utvecklingen sedan 1994 med allt kortare livslängd, ökande hemlöshet, utbredd fattigdom brist på adekvat stöd och brist på möjligheter att utveckla ett meningsfullt liv.
 
Först när vår kunskap om de allvarligt psykiskt sjukas levnadssituation ökat förmår vi se den diskriminering de utsätts för och sätta in effektiva åtgärder som motverkar den. Vi har föreslagit studier av levnadsförhållanden för den aktuella gruppen både lokalt på riksnivå men har hittills inte fått gehör för detta förslag. Förslagen har mest hamnat i tvister rörande vem som har ansvar och vem som skall finansiera en sådan studie. Senast en sådan studie genomfördes var 1991 och då finansierades den av staten.
 
Flera partier uttrycker en tveksamhet inför om projekttänkandet som idag genomsyrar inte bara den politiska kulturen utan även myndighetskulturen och region/landsting/kommunkulturen verkligen leder till långsiktiga förändringar i levnadssituationen för de drabbade. Alla inrättar sig efter att pengarna försvinner efter tre år och då är man redan från början inriktad på att avveckla de verksamheter som man skapat med dessa projektpengar.
 
Ett par partier föreslår en långsiktig nationell handlingsplan för en ambitionshöjning inom vård och stöd för människor med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder. Denna plan bör ha ett tioårigt perspektiv och innehålla mål på kort och lång sikt som kan följas upp och utvärderas.
 
Beredskapen verkar låg inom de politiska partierna för att hantera problemet med att personer med många olika problem som t ex allvarligt psykiskt sjuka möts av en stor grupp personer som alla har ansvar för en liten del av individens problem och att ingen har fått samordningsansvar. Grunden verkar vara dels att man prioriterat personalens situation – alla skall få träffa och jobba med alla och ingen ska behöva jobba med samma klienter/patienter hela tiden dels den extrema uppsplittring av organisation och ansvar som utvecklats under de senaste trettio åren. Här har ”New public management” fått orimliga effekter. Vi känner en allvarligt psykiskt sjuk person som är beroende av insatser från fyrtio (40) personer för att kunna leva sitt liv. Trots denna insats har hans liv omfattande brister.
 
Vi har uppfattningen att fokus inom det psykiatriska vårdområdet i framtiden måste tydligt riktas på enskilda individers situation, deras egen uppfattning om sin situation och deras egen vilja att förändra sin situation. Förändringen/förbättringen i individens levnadssituation utgör resultatet för de samlade insatserna.
 
Det finns en medvetenhet inom flera partier om att stöd genom personliga ombud är ett bra och effektivt sätt att främja samhällsintegration för personer med allvarlig psykisk sjukdom/funktionsnedsättning. Flera partier är även medvetna om att nuvarande system inte är rikstäckande, att det är underfinansierat genom att statsbidraget i kronor varit likadant sedan år 2000 och att det är en frivillig insats från kommunerna och därmed ofta ifrågasätts i besparingstider. Kommunerna som har ansvar för systemet är mot denna bakgrund, enligt vår erfarenhet, i många fall tveksamma till fortsatt utveckling av systemet. Detta utgör ett argument för att byta huvudmannaskap från kommunalt till statligt.
 
Det finns även beskrivningar om hur reformen skulle kunna effektiviseras med fler ombud, ökad koppling till brukar- och anhörigorganisationer, ändrat huvudmannaskap och statligt ansvar för finansieringen. Det krävs emellertid ett riksdagsbeslut för att den skall komma till stånd. Effekterna kommer omedelbart de drabbade och deras anhöriga tillgodo. 
 
F. n. känner vi inte till någon annan enskild åtgärd som skulle kunna stabilisera de drabbades samhällsintegration på samma sätt som denna och inte heller någon enskild åtgärd av större betydelse för de anhöriga.
 
Sammanfattningsvis verkar samtliga politiska partier ha en allvarlig vilja att förbättra situationen både för barn och unga med psykisk ohälsa och för personer som drabbats av allvarlig psykiskt sjukdom/funktionsnedsättning. En del ser behovet av en långsiktig förändring och vill även ta vara på den kunskap som finns hos de drabbade och deras anhöriga. I ett sådant långsiktigt arbete är det några frågor som tränger sig på och där vi inte har några tydliga svar.
 
  1. Vad är det som håller tillbaka/hindrar socialtjänsten, primärvården och psykiatrin från att tillämpa den evidensbaserade kunskap som vi har idag och som om den tillämpades avsevärt skulle förbättra situationen både för de unga och för de allvarligt sjuka?
  2. Det finns en märklig passivitet när det gäller att förändra uppenbart ineffektiva och kostsamma strukturer när det gäller att distribuera service, stöd, vård och rehabilitering till allvarligt psykiskt sjuka. Människor med multipla sociala, medicinska eller psykologiska problem möts av flockar av personal som alla har ansvar för en liten del av individens problem. Ingen har ansvar för att möta individen med en samlad och samordnad insats. Det finns sedan många år evidensbaserade organisationer som klarar av att möta individer med multipla problem på ett effektivt och humanitärt sätt men de finns inte med i någon tydlig satsning inom den s k PRIO-satsningen. (Case managers, ACT, FACT, Resursgrupp) 
    Varför är det så?
  3. Dödligheten bland personer med allvarlig psykisk sjukdom/ funktionsnedsättning har under de senaste tjugo åren utvecklat sig till en samhällsskandal utan att myndigheterna klarlagt orsakerna och utvecklat program för att bekämpa den.
    Varför tror Ni att det är så?
  4. Allvarligt psykiskt sjuka får i samband med psykoser kognitiva rubbningar/oförmågor som i många fall hindrar dem från att leva integrerade i samhället utan hjälp och stöd. Behandling med neuroleptika påverka inte detta förhållande.  Kunskaperna om dessa kognitiva förändringar är idag ganska omfattande. Vi känner till att de är varaktiga och det finns instrument att klarlägga dem hos enskilda individer viket är nödvändigt eftersom de är individuella. Vi har även instrument som kan hjälpa till att beskriva effekter på möjligheterna att leva ett vanligt liv. Denna kunskap har idag ingen tydlig bas inom svensk psykiatri eller socialtjänst och är därför normalt inte tillgänglig för patienterna/klienterna.
    Vad tror Ni kan vara orsaken till detta?
Avslutningsvis vill jag framföra ett tack till samtlig riksdagspartier för att Ni ägnat en del av valrörelsen år att svara på våra frågor och kommentera mina inlägg. Det har varit stimulerande och gett oss ny kunskap om var politiken står när det gäller människor med psykisk sjukdom/funktionsnedsättning men framför allt den utsatta gruppen allvarligt psykiskt sjuka/funktionsnedsatta. Det har även gett oss vägledning när det gäller att forma våra krav på politiken för den kommande valperioden.
 
Stort tack!!
 
Harald Wilhelmsson
Ordförande Schizofreniföreningen i Skåne
 
Per Torell
Förbundsordförande för Schizofreniförbundet

Schizofreniförbundet anser att följande frågor särskilt bör uppmärksammas och ges politisk prioritet under den kommande valperioden 2014- 2018.

1 Nationell långsiktig handlingsplan för den psykiatriska vården och de sociala insatserna för personer med allvarlig psykisk sjukdom.
 
Den psykiatriska vården och de sociala insatserna för personer med allvarlig psykisk sjukdom är inte i paritet med situationen inom andra vårdområden. Den ”psykiatriska vården” har blivit eftersatt under lång tid. Vi behöver nu en långsiktig nationell handlingsplan för ambitionshöjning inom vård och stöd för människor som drabbats av psykisk sjukdom/psykiska funktionsnedsättningar och för tillämpning av evidensbaserad kunskap inom området.
 
2 Fullfölj 1994 års riksdagsbeslut om samhällsintegration på lika villkor och inflytande för de drabbade över sina egna liv och över den service, stöd, vård och rehabilitering som man kan behöva.
 
Avsluta användningen av institutionerna som bostäder eller långvariga vistelser för allvarligt psykiskt sjuka - HVB-hem, behandlingshem och gruppboenden över 7-9 platser. 
Ge de drabbade och de anhöriga verkligt inflytande över sina liv och över den service, stöd, vård och rehabilitering som de behöver. Det räcker inte med information och delaktighet för att reformen skall bli en framgång.
 
3 Reformera och utveckla det dokumenterat effektiva systemet med personligt stöd genom personliga ombud till personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser.
 
Staten bör ta huvudansvaret för finansieringen. Skapa regionala styrelser som mottagare av statens ekonomiska stöd som ansvarar och leder verksamheten. Styrelserna bör bestå av representanter för kommuner, landsting/regioner och berörda brukar- och anhörigorganisationer. Utvidga reformen till full behovstäckning för den aktuella gruppen i samtliga kommuner. Låt Socialstyrelsen eller annan myndighet följa upp verksamheten och utvärdera effekterna för de drabbade personerna.
 
4 Integrera kunskap om kognitiva förändringar hos personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser inom psykiatrin.
 
Allvarligt psykiskt sjuka får i samband med psykoser kognitiva rubbningar som hindrar dem från att leva integrerade i samhället utan hjälp och stöd. Behandling med neuroleptika påverkar inte detta förhållande. Kunskaperna om dessa kognitiva förändringar är idag ganska omfattande. Vi känner till att de är varaktiga och det finns instrument att klarlägga dem hos enskilda individer viket är nödvändigt eftersom de är individuella. Vi har även instrument som kan hjälpa till att beskriva effekter på möjligheterna att leva ett vanligt liv. 
Denna kunskap har idag ingen bas inom svensk psykiatri eller socialtjänst utan finns i stort sett bara utanför psykiatrin och socialtjänsten och är normalt inte tillgänglig för patienterna/klienterna vilket fått stora negativa konsekvenser för patienternas liv.
 
5 Personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser behöver ett utvidgat individuellt skyddande lagstöd för att de med framgång skall kunna integreras i samhället.
 
Tanken att integrera 40–45 000 personer med omfattande funktionsnedsättningar i samhället utan en lagstiftning som skyddar de enskilda individerna och utan tillräcklig vård, hjälp, stöd och rehabilitering var naturligtvis misslyckad redan från början.  Det fanns kunskap 1994 från andra länder som visade vilka konsekvenserna skulle bli.
Personer som drabbats av Schizofreni och liknande psykoser har omfattande kognitiva funktionsnedsättningar. Det gör dem sårbara och skyddslösa i samhället. En mycket stor andel klarar inte av att behålla sin bostad eller att etablera ett eget normalt liv utan hjälp och stöd. Anhöriga har i många fall påtagit sig en stödjande roll och en roll för att bidra till deras ekonomiska försörjning. De som inte har anhöriga eller anhöriga som inte kan påta sig denna roll hamnar idag i ett mycket utsatt läge. Befintlig lagstiftning ger fortfarande inte tillräckligt skydd mot hemlöshet, extrem fattigdom, marginalisering, stigmatisering och diskriminering. Detta är en huvudorsak till bostadslösheten, den höga dödligheten, den ökande hemlösheten, sysslolösheten och det omfattande utnyttjandet av individer inom gruppen från andra starkare personer och organisationer.
 
6 Ge myndigheterna i uppdrag att utforma tydliga konkreta program för att minska den höga dödligheten bland personer med schizofreni och liknande psykoser.
 
Varför dör personer med schizofreni och likande psykoser 20 år i förtid jämfört med befolkningen i övrigt och vilka insatser behövs för att råda bot på detta?
 
Dödligheten hos personer som drabbats av schizofreni och liknande psykoser har successivt ökat i vart fall sedan mitten av 1990-talet. Det finns en mängd mer eller mindre välgrundade åsikter om orsakerna till denna skandalösa utveckling. Faktum är att vi inte vet tillräckligt om gruppens levnadsförhållanden, vilken roll de nya läkemedlen spelar eller ens vilken roll de kognitiva förändringarna har eller varför de inte får samma vård för sina fysiska sjukdomar som befolkningen i övrigt. Uppenbart är att gruppen inte har kunnat tillgodogöra sig den allmänt tillgängliga kunskap om hälsosamt levnadssätt som påverkat befolkningen i övrigt till ett mer hälsosamt levnadssätt men vi vet inte varför. Mot bakgrund av denna brist på kunskap famlar vi f n i blindo när det gäller att forma effektiva program för att råda bot på denna extrema utveckling.
 
Vi behöver snarast en tillförlitlig kartläggning av livssituationen för hela gruppen - 80 000 personer - som grund för att forma program för att framgångsrikt kunna åtgärda och minska bl. a den höga dödligheten.
 
Vänliga hälsningar
 
Per Torell
Förbundsordförande Schizofreniförbundet
Harald Wilhelmsson
Ordförande Schizofreniföreningen i Skåne