Skriv ut
Överordnad kategori: Verksamheten i Skåne

Svd 7 januari 2015

Närstående till psykiskt sjuka riskerar att själva drabbas av sjukdom. Resultatet kan bli långa sjukskrivningar och även förtidspensionering. Det visar ett svenskt forskningsprojekt som fått internationell spridning.

– Anhöriga kan hamna i ett svårt utanförskap där man känner sig isolerad och otillräcklig, säger Eleni Siouta, forskare på Karolinska Institutet.

Forskare Eleni Siouta står bakom studien gällande anhöriga till psykiskt sjuka.

FOTO: LARS PEHRSON

Bakom studien står Eleni Siouta och Ann Mannerheim, två forskare med bakgrund som sjuksköterskor från Karolinska Institutet samt Ulla Hellström Muhli, docent i sociologi från Uppsala universitet. De har djupintervjuat föräldrar till barn med psykiatrisk ohälsa. Mest har det handlat om patienter med schizofreni i åldrarna 18 till 55 år.

Det är en dyster bild som forskarna fått fram, där de sjuka vuxna barnen bor hemma hos en eller båda föräldrarna. De anhöriga har tvingats gå ner i arbetstid och ibland slutat jobba helt för att ta hand om den sjuke på heltid. Det har lett till skilsmässor och isolering, men också att den närstående själv blivit sjuk.

Depression, ångest, utbrändhet, infektioner och hjärtproblem har varit de vanligaste sjukdomstillstånden och flera har blivit sjukskriva på deltid eller heltid. Även förtidspensionering har förekommit.

– De har haft svårt att orka med situationen men inte fått någon uppbackning. Föräldrarna beskriver att det varit svårt att få stöd och hjälp inom öppenvården eller socialtjänsten, de har blivit dåligt bemötta och det har inte funnits någon bekräftande kommunikation. De har inte heller fått någon avlastning eller tillräckligt med information och kunskap, berättar Eleni Siouta när vi träffas i Uppsala.

”Ingen såg mig. Ingen pratade med mig. Hela jag var som Munchs Skriet”, säger en förälder som är med i studien.

Anhöriga kan hamna i ett svårt utanförskap där man känner sig isolerad och otillräcklig.

Eleni Siouta, forskare på Karolinska Institutet.

Andra tar upp attityder i omgivningen som skapar skam och stigmatisering. Man står där ganska övergiven med ett stort vårdansvar som man inte kan välja bort som god förälder.

– De som har klarat sig bäst har lyckats hålla fast vid ett livsprojekt man har eller något socialt umgänge som inte handlar om den sjuke. Men naturligtvis måste man få fram rutiner inom psykiatrin där man lyssnar på de närstående, att man ser dem som en del av vården, påpekar Eleni Siouta.

En del forskningsresultat har presenterats vid en konferens i Lugano om medicin, kommunikation, etik och sårbarhet, men studien är fortfarande inte helt klar.

– Egentligen är vi inte så förvånade över resultaten, men nu har det snart gått 20 år sedan psykiatrireformen infördes där patienter skulle flyttas ut från institutionerna till ett eget boende med öppenvårdsstöd. Men fortfarande finns problemen kvar att många anhöriga får ta på sig ett informellt vårdansvar som sliter hårt på dem. Att det inte blivit bättre på alla dessa år är nog det mest överraskande, säger Eleni Siouta.

Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, menar att det är bra med ett fokus på de anhöriga.

– Det är alltid påfrestande när någon i ens närhet är sjuk, men det är nog speciellt när det handlar om någon med en psykisk sjukdom. Som anhörig kan man mötas av sekretess, man blir bortföst och illa bemött och tyvärr stämmer det nog att man måste tjata sig till insatser inom psykiatrin. Många tar på sig för mycket och går in i väggen, det är alldeles för vanligt trots att man vet att alla skulle vinna mycket på att stötta de anhöriga.

Ulla Elfving Ekström, ordförande i Schizofreniföreningen Centrala Stockholm, känner absolut igen sig i den mörka situation som kan drabba många närstående. Hon har en 49-årig son som fick sin schizofreni för 25 år sedan. Han har eget boende och stöd från öppenvården. Ulla Elfving Ekström finns där hela tiden som en trygghet men har inte tagit på sig vårdansvaret.

– Det bästa stöd man kan få som anhörig är att vården och socialtjänsten ser till att det finns boende och vård för den som behöver det. Jag är inte säker på att det är så sunt att man som anhörig ska ta hela ansvaret för en psykiskt sjuk familjemedlem. I mitt fall löste det sig när min son frågade om jag kunde bo hos honom ett tag när han fick sin egen lägenhet. Det gjorde jag till den dag han sade att nu kan du flytta, men ska du stanna kvar så är det för din skull, inte min sade han till mig.

Men för många är det naturligt att ta på sig vårdansvaret och för många blir det väldigt tungt.

– Man nöts ner och är alltid stand by. Det är också svårare att vara närstående till en psykpatient än någon med kroppsliga sjukdomar eftersom man måste kämpa mot psykiatrin som alltid har ont om resurser. Det viktiga man kan göra är att vara med i anhöriggrupper och få kunskap av andra. Och kräva avlastning, säger Ulla Elfving Ekström.

FREDRIK MELLGREN

Rekommendera artikeln:

Submit to DeliciousSubmit to DiggSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to StumbleuponSubmit to TechnoratiSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn
Skapad den 14 januari 2015
Senast uppdaterad 14 januari 2015
Träffar: 1155

Kommentarer: (0)

Cancel or